Det är inte så kul som jag en gång trodde...
Ensamheten är den största tomheten som finns, tror jag?!
När vi var två i denna lilla lägenhet kändes den liten, nu när jag bor själv här känns den helt plötsligt oändligt stor. Jag kan lägga mina saker överallt utan att någon säger till mig att plocka undan dom, jag kan ställa min disk i köket utan att behöva diska den omedelbums, jag behöver inte ägna 2 dagar i veckan åt tvättet, jag kan städa när jag vill för nu är det ju bara jag som bor i skiten, jag har tillgång till datorn dygnet runt, jag behöver inte göra värsta matlagret i kyl, frys och skafferi. Jag som längtade så efter detta, men när jag väl får leva som jag längtat efter längtar jag tillbaka till det som jag hade innan. Det enda som är ärligt skönt är att jag har hela sängen för mig själv!
Det gör ont, riktigt ont. Har lovat mig själv en sak och jag ska hålla det, jag måste, jag har inget val.
Registrerade mig på Genusvetenskap 1 idag, märklig kurs. Lektorn öste ur sig hat mot mannen och visade på hur förtryckt och bortglömd kvinnan är. Mannen är en människa, men vad är en kvinna? Det får jag veta på onsdag. Jag vill inte vara student, jag vill jobba som arbetsterapeut! Apropå arbetsterapeut så skulle vi under dagens upprop presentera oss själva vid namn och vad vi gjort/läst tidigare. Jag berättade att jag den 8 juni i år blev färdig arbetsterapeut och att jag jobbat som det i sommar. Då säger lektorn: "ja men arbetsterapeuter behöver bli medvetna om genus och vi har en delkurs som handlar om arbetsmarknad. Senare frågar lektorn: "hur såg det ut på arbetsmarknaden i början av 1900-talet, och då främst för kvinnor?" HALLÅ, vad tror du egentligen att en arbetsterapeut är? Just ja, vi GER jobb till folk som är sjuka och arbetslösa. Ta reda på vad en arbetsterapeut är istället för att låtsas att du vet!
Sen är det ju faktiskt så att när katten är borta dansar Petra hur mycket hon vill och det innebär bland annat att hon ska ringa till "Hjärta till Hjärta" imorn och be att få två flyttkartonger kläder hämtade som kan fraktas till bättre behövande. Kanske att hon lyckas smyga med en och annan onödig pryl som inte använts de senaste tre åren...
Ge mig ett besked!
Varför ska allt vara så långdraget?
Jag vill ha svar...
När vi var två i denna lilla lägenhet kändes den liten, nu när jag bor själv här känns den helt plötsligt oändligt stor. Jag kan lägga mina saker överallt utan att någon säger till mig att plocka undan dom, jag kan ställa min disk i köket utan att behöva diska den omedelbums, jag behöver inte ägna 2 dagar i veckan åt tvättet, jag kan städa när jag vill för nu är det ju bara jag som bor i skiten, jag har tillgång till datorn dygnet runt, jag behöver inte göra värsta matlagret i kyl, frys och skafferi. Jag som längtade så efter detta, men när jag väl får leva som jag längtat efter längtar jag tillbaka till det som jag hade innan. Det enda som är ärligt skönt är att jag har hela sängen för mig själv!
Det gör ont, riktigt ont. Har lovat mig själv en sak och jag ska hålla det, jag måste, jag har inget val.
Registrerade mig på Genusvetenskap 1 idag, märklig kurs. Lektorn öste ur sig hat mot mannen och visade på hur förtryckt och bortglömd kvinnan är. Mannen är en människa, men vad är en kvinna? Det får jag veta på onsdag. Jag vill inte vara student, jag vill jobba som arbetsterapeut! Apropå arbetsterapeut så skulle vi under dagens upprop presentera oss själva vid namn och vad vi gjort/läst tidigare. Jag berättade att jag den 8 juni i år blev färdig arbetsterapeut och att jag jobbat som det i sommar. Då säger lektorn: "ja men arbetsterapeuter behöver bli medvetna om genus och vi har en delkurs som handlar om arbetsmarknad. Senare frågar lektorn: "hur såg det ut på arbetsmarknaden i början av 1900-talet, och då främst för kvinnor?" HALLÅ, vad tror du egentligen att en arbetsterapeut är? Just ja, vi GER jobb till folk som är sjuka och arbetslösa. Ta reda på vad en arbetsterapeut är istället för att låtsas att du vet!
Sen är det ju faktiskt så att när katten är borta dansar Petra hur mycket hon vill och det innebär bland annat att hon ska ringa till "Hjärta till Hjärta" imorn och be att få två flyttkartonger kläder hämtade som kan fraktas till bättre behövande. Kanske att hon lyckas smyga med en och annan onödig pryl som inte använts de senaste tre åren...
Ge mig ett besked!
Varför ska allt vara så långdraget?
Jag vill ha svar...
Ingen vet nånting om nånting
Ett torp i skogen, så mysigt! Var och grillade med moster och familjer ute i skogen i helgen, jättemysigt och trevligt. Tänk när man blir så vuxen att man anordnar grillkvällar med sina syskon och deras familjer. Har en bit dit känner jag, men längtar redan. Mosters sambos ena syster jobbar med konst och hon ska få måla en tavla med en ängel, men det vet hon inte ännu. :) Nejdå, men jag ska prata med sambon om han kan prata med systern eller om jag kan få några kontaktuppgifter eller nåt för jag bara älskade hennes tavla som hängde så fint på en av väggarna i den för övrigt mysiga stugan.
Tre anställningsintervjuer denna veckan. Har jag en ordentlig näve otur så vill ingen av ställena ha mig, men då har jag iaf fått öva mig på att gå på anställningsintervjuer och eftersom jag inte har gjort det tidigare kommer det vara en stor erfarenhet att bära med sig till nästa intervju.
Längtar tillbaka till livet i Linköping nu, dessvärre finns inte det livet som jag lämnade kvar. Jag är inte längre student, mina vänner finns inte länge kvar där, dåvarande sambon har tagit sitt pick och pack och flyttat till Stockholm. Men en sak är densamma och det är isshowen. Jag tycker att det är lika roligt som förra säsongen och förväntningarna är nog snäppet högre än i fjol. Jag åker tillbaka till Linköping på fredag kväll men sen vet jag inte hur långvarig jag blir. Allt hänger på hur det går med jobb. Jag ska läsa en grundkurs i genusvetenskap, men helst av allt vill jag ha jobb och bättre upp hade varit att ta med sig hela lägenheten till Stockholm och bo med älsklingen igen.
Mina tankar och känslor är helt kluvna, men nån gång ska det nog reda ut sig för mig också...
Tre anställningsintervjuer denna veckan. Har jag en ordentlig näve otur så vill ingen av ställena ha mig, men då har jag iaf fått öva mig på att gå på anställningsintervjuer och eftersom jag inte har gjort det tidigare kommer det vara en stor erfarenhet att bära med sig till nästa intervju.
Längtar tillbaka till livet i Linköping nu, dessvärre finns inte det livet som jag lämnade kvar. Jag är inte längre student, mina vänner finns inte länge kvar där, dåvarande sambon har tagit sitt pick och pack och flyttat till Stockholm. Men en sak är densamma och det är isshowen. Jag tycker att det är lika roligt som förra säsongen och förväntningarna är nog snäppet högre än i fjol. Jag åker tillbaka till Linköping på fredag kväll men sen vet jag inte hur långvarig jag blir. Allt hänger på hur det går med jobb. Jag ska läsa en grundkurs i genusvetenskap, men helst av allt vill jag ha jobb och bättre upp hade varit att ta med sig hela lägenheten till Stockholm och bo med älsklingen igen.
Mina tankar och känslor är helt kluvna, men nån gång ska det nog reda ut sig för mig också...
