Petra

Det var ett sjuhelsikes 20-årsfirande jag var hemma på i lördags. Ronja hade precis haft sin första tenta OCH fyllt 20 år. Moster, farbror, kusiner, kusinbarn och andra släktingar vällde in genom dörren vid 17-hugget. Det var god mat, god stämning och oklanderligt sällskap precis hela kvällen och natten. Hon fick fina presenter av allihop och en av presenterna kommer jag att köpa en likadan, en ugnsform från Rice. Av mamsen och papsen fick hon massa fina kläder. Förstår inte vart mamma och Ronja letar när dom köper kläder för dom hittar alltid fina grejer till en billig peng, det gör aldrig jag. Själva lördagskvällen kan sammanfattas med "Botten upp och resten i håret". Finns en överhängade risk/chans att frasen kommer att upprepas ett antal gånger under sommarens gårdsfest i Kallsjön.

Tidigare på lördagen var jag nere i byn med mam och sis och gjorde den traditionella shoppingrundan. Jag hittade skor på Klädkammaren, byxor (svarta som jag slagit sönder i samband med min transport till Stadion för ett par veckor sedan) på Family House och fina plåtburkar och en neccessär i den nya inredningsaffären. Vi skulle även kompletteringshandla lite till kvällen middag och då passade jag och Ronja på att provsmaka Magnums nya glass då mamma, som vanligt, hittade på saker att titta på och folk att prata med. Den var i vilket fall supersmarrig! Väl hemma från vår lilla shoppingtur drog jag ut pappa och hundarna på promenad i det underbara vädret. Det var ofantligt många fler plusgrader i Skåne än i Stockholm och jag kunde gå med en uppknäppt skinnjacka, utan handskar och bara titta in i solen. Härligt!

I veckan har jag jobbat över en hel del, men igår kom Madde på besök då hon är på utbildning i Stockholm och då körde vi Piloxing ihop och sen var vi och åt thaimat. Trevligt med lite sådana besök ibland. Dessvärre inser jag varje gång ett sånt besök äger rum att jag borde vara mer rädd om mina vänner, både dom som bor i Stockholm och dom som inte gör det.

Ikväll körde jag ett crosstrainingpass utan nån som helst energi, helt dömt att misslyckas redan på förhand. Det började med att jag i morse åt en macka istället för havregrynsgröt då jag inte orkade hålla på med det. Jag kastade i mig en liten kebab med bröd på lunchen. Jag missade mellanmålet på väg till ishallen. Köpte en ljus fralla och en cola zero i ishallen. Åt en banan innan träningen. Nu har jag precis tryckt i mig några knäckemackor. Fortfarande helt utan energi? JA! Ska äta dubbel protion med havregrynsgröt imorn, köpa en gourmetlunch och äta fyra mellanmål imorn, men det är först imorn. Den här dagen avslutar jag med att lägga mig ner med huvudet på kudden och stänga dom bruna trötta.

Jag har varit gräsänka den här veckan. Det har faktiskt varit ganska skönt. Man behöver vara ifrån varandra ibland för att få andas och göra sånt man kanske inte gör annars. Jag har gått runt och plockat i min alldeles egna takt, träffas kompisar varje dag och tränat precis så som det passat mig utan en massa måsten. Inte för att jag inte gör det jag vill annars, men det blir faktiskt annorlunda när man vet att det inte är någon hemma som väntar.

Jag har tränat både piloxing och bodypump tillsammans med Pernilla i veckan, superkul! Jag försöker få över henne på SATS, men det är inte det lättaste då hon bundit upp sig på World Class till december och där är det 150 kr billigare. Jag försöker spela på att man kan träna ihop och att SATS har ett stort utbud av pass samt att de finns precis överallt. Vet inte om jag lyckas...

Trots att jag tränar förhållandevis mycket blir magen min inte det minsta plattare och mindre fläskig. Jag är ganska säker på att det beror lite på att jag inte kan köra någon löpning, men förhoppningsvis kan jag snart börja springa lite. När snön är borta och allt har torkat upp ska jag börja springa i sågspånsspår. Tur är det då att jag har såna spår precis vid jobbet. Jag ska börja att springa 1 km ungefär varannan dag i ett par veckor för att sen öka kilometer för kilometer. Jag har anmält mig till Vårruset i juni, men vet inte om jag kommer hinna bli färdig tills dess. Om inte får jag väl springa så långt jag klarar och gå sista biten. Är ju bara 5 km.

Hela veckan har jag sett inlägg på fejjan om skatteåterbäring. Jag ska då inte få nåt tillbaka utan jag ska betala 1 191 kronor. Visserligen gör det mig inget för jag går på Jockes linje att jag faktiskt haft väldigt roligt för dom pengarna som staten inte har lånat av mig!

Idag har världens finaste syster liten fyllt 20 år. Det var minsann en upptagen färsk 20-åring jag försökte få tag på i morse, men till slut lyckades jag och det känns så skönt att mamma och pappa faktiskt kom in och grattade henne när jag pratade med henne för då kändes det lite som att jag var där hemma i Osby trots allt. Det är såna här dagar som jag tycker det är extra jobbigt att bo långt ifrån familjen, att man inte kan samlas allihop som när vi var små. Lillebror bor i Västerås så vi har visserligen nära till varandra, men vi har fortfarande långt ner till Skåne. Med det sagt bär det faktiskt av mot Skåne imorn efter jobbet och det är just lillebror som styr sin bil neråt och jag ska försöka hoppa på i farten.

Ikväll har jag och Emma varit på musikalen "Leva Livet" på China teatern. Den var verkligen superbra! Vi konstaterade att det ultimata hade varit att gå dit ett gäng en fredagskväll efter en kortare aw för att efteråt gå till Golden Hits. Det hade varit en fulländad dag/kväll, men det här är sista helgen den går och jag ska ju hem till Skåne så det blev lite svårt. Linus Wahlgren är lite av en ny idol för mig. När han tog första tonen var det något som gick genom lokalen. Vilken sångröst. Att han ser ohyggligt bra ut gör ju inte saken sämre. Jo, man får säga att andra är snygga även om man har ett förhållande. Vad tråkigt livet skulle vara annars!

Nu ska jag ta och knyta mig så jag orkar gå upp lite tidigare imorn och kan ta mig till jobbet tidigt.

God natt!

Det har hänt mycket sen sist jag skrev, den 5:e mars.

Vi har avverkat samtliga fyra middagar i "Halv åtta hos mig, dig eller någon annan". Det har varit en väldigt trevligt och god tillställning som jag tror att alla uppskattat. I torsdags var det final och poängen skulle räknas ihop. Den sammanlagda poängsumman blev 21, 23, 26 och 27 för respektive par. Lyckliga vi vann med 27 poäng, 1 poängs marginal.

Efter min veckas förkylning fick träningen stryka på foten ytterligare en vecka då jag hostat till mig en spricka i ena revbenet. Efter en veckas smärta orkade jag inte med det mer utan gick tillbaka till träningen. Det har varit vissa svårigheter att göra magövningar och armhävningar. I onsdags övertalade en av mina sjukgymnaster mig till att ta voltaren för att lindra. Jag, som är allergisk mot piller gällande användandet, har nu ätit voltaren i snart tre dagar.

Inte nog med att jag haft svårt med träningen, jag var på ögonakuten i måndags. Jag skulle vara duktig i söndags och dammsuga lite, men så blåste det upp nåt från filtret och satte sig under ögonlocket. Varken jag eller Jocke var tillräckligt duktiga för att få bort det då det satt så pass långt upp. Efter några timmars spolande med vatten, gråtande och avvaktande körde jag vid 22-tiden till akuten på S:t Görans sjukhus. Killen i receptionen såg frågande och förvånande på mig när jag berättade mitt problem. Han svarade med att de inte hade någonting med ögon att göra. Jag förklarade att Jocke kan se skiten som satt sig, men att en tops är för klumpig för att komma åt. Killen gav upp och hämtade en sjuksköterska som tittade på det. Hon lös med en ficklampa och konstaterade att det satt något långt upp under vänster ögonlock samtidigt som hon informerade mig om att det inte finns någon ögonakut nattetid i Stockholms län. Hon rådde mig till att ta mig till apoteket och köpa koksaltlösning för att skölja ögonen samt någon salva som skulle framkalla tårar, som om jag inte gråtit tillräckligt i förtvilvan om att jag kanske skulle kunna få nedsatt syn på ena ögat. Fördelen med Stockholm är att det finns ett apotek inne i city som har öppet dygnet runt alla årets dagar, så jag begav mig ditåt och inhandlande det jag fått tips om. Väl hemma hjälpte Jocke mig än en gång att spola ögat, men inte gav det med sig inte. Jag kletade i salvan och gick och la mig och sov för natten.

När jag vaknade på morgonen hoppades jag på att det var borta, men icke. Det gjorde mer ont än tidigare och jag kunde varken titta eller blunda utan att det gjorde gruvligt ont. Jag steg upp, åt frukost och gjorde vid mig för att sen sätta mig på bussen mot ögonakuten på S:t Eriks ögonsjukhus. Jag satt och väntade i 40 minuter innan jag fick träffa en sjukskötare som gladeligen hjälpte mig att plocka bort skiten. Vilken befrielse! Han sa att bara under dom dryga 12 timmarna jag haft skräpet i ögat hade det blivit ett sår på hornhinnan, skrämmande.

I måndags var jag på elitseriehockey, kvartsfinal, Djurgården-Luleå. Jag håller verkligen inte på något av lagen, jag håller på Leksand, men en kvartsfinal i elitseriehockey kan man ju bara inte tacka nej till. Det roliga i den här matchen var att vi stod i Djurgårdsklacken då det inte fanns några andra biljetter. Emma som jag gick med håller på Djurgården så beslutet att stå i klacken var inte så svårt. Det mest intressanta med matchen var att jag till en början stod lite apatiskt och tittade på matchen och visste inte riktigt vad jag skulle göra med tanke på att jag inte höll på något av lagen. Efter 1½ period stod jag där och skrek skjut, passa, klappade i takt, bet på naglarna och hejade helt plötsligt på Djurgården. Det är läskigt vilken inverkan en grupp människor kan ha på en utan att man tänker på det.

Ikväll var det dags för ytterligare en kvartsfinalmatch mellan Djurgården-Luleå, kvartsfinal 6 närmare bestämt. Den här gången satt vi på ena långsidan bland alla andra vanliga dödliga. Jag satt brevid en riktig "förstå-sig-påare" som mer än gärna satt och gnällde på spelarna, domarna, lagledarna och allt som gick att kommentera. Det som är så intressant med hockey är att alla på läktaren anser sig kunna reglerna bäst och således är det deras tycke om olika händelser och domarbeslut som är det enda rätta. Så fort en Djurgårdsspelare föll skulle det vara utvisning för Luleå, gärna matchstraff. Domarna är fjollor, fittor, blinda och släpper igenom vad som helst. Domarskandal så fort dom blåser i pipan. I 9 fall av 10 är det inget som någon ska åka ut för, men ändå visslar och buar supportrarna så man måste ha öronproppar för att inte riskera att på tinnitus. Det är för tusan domaren som dömer! Jag kan sätta mitt liv på att ingen av dom på läktaren som säger alla opassande gräsliga ord inte ens kan stå på ett par skridskor och därmed inte heller göra varken spelarnas eller domarnas jobb ett dugg bättre, även om dom tror det. Jag tycker att man hejar på sitt lag och varken buar eller skriker på motståndarna eller domarna. Alla gör sitt bästa och oavsett tycker jag alltid lite synd om laget som förlorar för dom gör sitt allra bästa och ändå räcker det inte.

Jocke har åkt till Brasilien så jag är gräsänka för en vecka. Ganska skönt faktiskt. Nu kan jag göra allt jag låter bli att göra när han är hemma då jag vet att han irriterar sig på det och så kan jag titta på hur många B-serier jag bara orkar, så det så!