Petra

Förra sommaren när jag fyllde år fick jag en fantastiskt fin present av Jocke, en resa till New York. Vi har skjutit på resan flera gånger, men nu ÄNTLIGEN har vi bokat resan.

Jag och Jocke har egentligen aldrig rest tillsammans. Jag tycker inte om sol och värme. Jag tycker inte om att titta på kultur och historia. Ja, alltså det är ju typ alla resor man kan göra. Det ska bli kul att få åka på en resa tillsammans, bara vi två.

Många av mina kompisar som har varit i New York har ett starkt modeintresse och längtar efter shoppingen. Jag längtar också efter shoppingen, men mer efter lite udda träningskläder och löparskor än chica klänningar och handväskor. Jag ser redan framför mig hur jag måste rensa bland mina vanliga kläder för att få plats med alla nya träningskläder.

Vi har börjat prata lite smått om vad vi vill se och uppleva när vi är där. Vi är väl inte riktigt på samma linje, ännu, men det kommer. Jag försöker övertala Jocke att gå med på en musikal, men han är inte så värst taggad. Det är synd att dom inte spelar hockey i juni. Det hade varit mycket lättare att enas om en aktivitet då.

I helgen kommer hela familjen att samlas i Västerås då det är dags att fira födelsedagar. Eller ja, Adam kommer fattas oss, men annars är vi faktiskt allihop. Det är inte ofta det händer. Inte ens i julas var vi alla.

Just nu är jag inne i en liten depperiod och saknar min familj enormt mycket. 50 mil kan låta lite, men det är långt. Visst, det går att köra hem över helgen, men ofta har jag i vanlig ordning bokat upp mig hela helgerna. Det ska bli fantastiskt skönt att få krama om alla i helgen och mumsa på kakor och annat gott.

I enlighet med Lindhe-andan har jag ordnat en liten överraskning till lördagens firande. Jag älskar att överraska och ge bort saker. Jag älskar glädjen hos motparten. Jag tycker om att vara givmild både vad gäller materiella ting och omtanke. Jag bakar ofta kakor och tårtor och tar med mig på jobbet för att uppmärksamma mina kollegor som gör ett fantastiskt jobb. Jag vet att dom uppskattar det och då tycker jag att det är roligt att göra det. Som nu till alla hjärtans dag tänkte jag baka något gott och har bjudit in till fika i personalrummet vid lunchtid, mysigt!

Grattis i förskott önskar jag födelsedagsgrisarna som ska firas på lördag!

Förra onsdagen, för en och en halv vecka sedan, var vi på middag hos en av Jockes kollegor och hans flickvän. Dom bjöd på god mat och trevligt sällskap, precis som alltid. När vi gick därifrån kom illamående över mig. Det kändes som jag skulle kräka precis vilken sekund som helst. Jocke sa att hans mage också körde lite, men det gick över väldigt snabbt. När vi kom hem tog det inte många minuter förrän allt jag ätit under dagen kom upp och spolades ner.

Jag sov i stort sett ingenting på hela natten då jag hade världens magknip. Illamående gick över i samma sekund som jag kräkte, men det gräsliga magknipet fanns kvar.

På torsdagen hade jag ordnat så jag kunde ta bilen till jobbet för att kunna gå på piloxing i Täby som min PT vickade på. Jag har längtat efter ett pass piloxing med henne sen hon slutade på SATS. Jag inbillade mig hela dagen att jag mådde bättre, men det gjorde jag inte. Jag fick ordna med vikarie i ishallen och meddela min PT att jag var tvungen att ställa in passet. Jag åkte hem efter jobbet och låg utslagen i soffan med magknip resten av kvällen.

Det är först ikväll som jag känner att min mage börjat lira lite som jag vill igen. Jag har avbokat ett helt gäng aktiviteter och försökt att inte jobba över. Jag har avstått alkohol och tränat lugnt. Jag, tillsammans med ett gäng kollegor, satte diagnosen magkatarr på mina bekymmer.

Jag är en person som inte kan vara lagom. Jag går in 150% i allting. Jag går upp tidigt på morgonen och tränar, jobbar och stressar minst 8 timmar, åker till ishallen och tränar alla glada barn och sen tränar jag på SATS. Sen är jag med på så många tjejmiddagar och sociala aktiviteter som det bara går och klarar inte av att sitta hemma i soffan och inte ha något att göra. Jag har höga krav på mig själv och vill vara bäst på/i allt. Mitt mål just nu är att bli verksamhetschef på någon av enheterna som drivs av företaget jag jobbar på och lägger därför väldigt mycket energi på jobbet. Jag har ett hemligt mål med min träning och kan inte ligga på latsidan. Jag har många tankar och idéer om hur jag skulle vilja att vår lägenhet inreds.

Ja, det har helt enkelt blivit för mycket även för mig. Jag tror faktiskt att jag är på gränsen till övermänsklig, men tydligen inte. Nu är utmaningen att inte köra på i 150 igen utan öka successivt så jag inte hamnar i samma läge med magen igen. Magen påverkar hela kroppen och inte kan man göra något åt det heller.

Simma lugnt!

Var rädd om er!