Vrålarg
Det finns många saker man säger "det värsta jag vet är ..." så det ska jag inte säga, men något som jag tycker är väldigt jobbigt och blir väldigt irriterad över är när människor inte tar sitt ansvar, inte engagerar sig och har noll och ingen framförhållning.
Jag har en inre stress som bor i mig och det känns som om den är där för att stanna. Ibland tvivlar jag på mig själv och min egen förmåga och det gör mig svag och förvirrad. Just nu är jag inne i en sån period och det är inte särskilt roligt.
Nej, med det här inlägget vill jag egentligen bara uppmana alla att ta sitt ansvar, vara engagerad och HA FRAMFÖRHÅLLNING!
Jägarna 2
Apropå ovanliga dagar i mitt liv hade jag en bra dag i lördags. Först var jag i ishallen, sen tränade jag själv, sen var jag och Jocke på stan hela dagen och på kvällen gick vi på bio. Längesen jag och Jocke umgicks en hel dag. Nästan så jag glömt hur man gör. Jag är så van vid mitt fullspäckade schema i kombination med Jockes resande att jag inte längre vet hur man umgås. Kan det drabba er ibland?
Jag är inte särskilt social när jag hamnar i ett gäng med människor jag inte känner och lite likadant är det när jag och Jocke inte umgåtts på länge. Jag blir osäker och vet inte längre vad som är socialt accepterat. Något jag vet att jag har problem med är att när jag väl vill säga något vill jag säga det NU och många gånger innebär det att jag avbryter den som pratar. Jag MÅSTE lära mig att bita mig i tungan och vänta tills det är min tur, men det är svårt.
Apropå att umgås känns det som om det var väldigt längesen jag träffade mina fina flickor. Vi har inte varit hela gänget sen på Gotland i juli. Jag hade tjejmiddag första onsdagen i september, men det var många som avbokade i sista sekund pga jobb och stress. Dock inbillar jag mig att jag under denna tid kommit en av tjejerna närmre och det känns skönt. En axel att luta mig mot, en person att prata om dom mest personliga problemen med. Det känns skönt att ha en sån person i sin närhet när familjen bor långt ifrån. Nu tänker ni, men Jocke då? Ni vet lika väl som jag att alla problem/frågor lämpar sig inte att prata med killar om. Tjejer och killar funderar liksom på olika saker. Jag fortsätter fundera...
Innan bion i lördags köpte vi lite biogodis och jag kunde inte låta bli att fota påsen
Tyck om mig för den jag är!
Senaste veckan har varit turbulent och det finns många tankar i huvudet. Vilka vänner är mina vänner? Är det värt att gå runt med en inre stress bara för att visa sig duktig? Ska jag försaka det fina i mitt liv till förmån för träning sent på kvällen då dagarna är fullspäckade?
Många frågor. Inga svar.
Jag söker bekräftelse precis som alla andra och ibland kan det vara skönt att få höra att jag duger precis som jag är.
En person som jag tror tycker att jag duger som jag är är lilla Loke, min brorsson. Idag har jag varit i Västerås och myst med den lilla krabaten hela eftermiddagen. Han hann både kissa vid blöjbyte, som tur var missade han mig, och kräka ner två tröjor och en haklapp. Vi hann även sitta och spana på Lokes storasystrar som lekte hej vilt bland gungor och klätterställningar.
Mina funderingar fortsätter, men några svar finns nog inte...
Söta lilla Loke spanar in syrrorna som tjoar och tjimmar
