Tyck om mig för den jag är!
Senaste veckan har varit turbulent och det finns många tankar i huvudet. Vilka vänner är mina vänner? Är det värt att gå runt med en inre stress bara för att visa sig duktig? Ska jag försaka det fina i mitt liv till förmån för träning sent på kvällen då dagarna är fullspäckade?
Många frågor. Inga svar.
Jag söker bekräftelse precis som alla andra och ibland kan det vara skönt att få höra att jag duger precis som jag är.
En person som jag tror tycker att jag duger som jag är är lilla Loke, min brorsson. Idag har jag varit i Västerås och myst med den lilla krabaten hela eftermiddagen. Han hann både kissa vid blöjbyte, som tur var missade han mig, och kräka ner två tröjor och en haklapp. Vi hann även sitta och spana på Lokes storasystrar som lekte hej vilt bland gungor och klätterställningar.
Mina funderingar fortsätter, men några svar finns nog inte...
Söta lilla Loke spanar in syrrorna som tjoar och tjimmar
