Petra

Vuxen, det ordet klingar nervöst i mina öron. Jag har gått nioårig grundskola och treårigt gymnasium. Efter det påbörjade jag en treårig universitetsutbildning som är slut om bara ett par veckor. Nu ska jag ut i den tuffa verkligheten och slåss med alla andra sura gamla tanter till arbetsterapeuter som bestitter en enorm kunskap och en enorm erfarenhet. Hur ska jag som nyutexad arbetsterapeut kunna konkurrera med dom?

Sitter och skriver CV och personligt brev, men det känns lönlöst med tanke på att jag egentligen inte har så mycket att erbjuda ute i arbetslivet. Om jag inte hade varit så exalterad över de där "kaninerna" när jag var 3 år hade jag kunnat söka jobb i hela Sverige, men nu känner jag att årets isshow gav mersmak och jag kan inte bara ge upp det och därför kan inte jag, som många andra, söka jobb i hela Sverige då jag vill stanna i Linköping ett år till.

Jobben blomstrar i alla andra län utom Östergötland. Varför är det så? Får hoppas på att många tycker att kärleken är extra mysig nu i vår så jag får deras gravvik i höst/vinter sen! Att få in den där förbannade foten, det är det allt handlar om!

Seminarium, tentor, granskning, opponering, respondering, SOF, showkväll, träning, städning, utskick av tackbrev, bränna film, göra omslag, distribuera foto och film. Jag det är bara några av de saker som händer inom den närmsta veckan, inte konstigt att orken tar slut.

Fly verkligheten, går det? Många pratar om det, men jag tror inte att det går. Jag försöker förtvivlat tänka på annat, göra annat, inte göra något alls, göra allt och lite till. Nej, ingenting fungerar.

Någon klatchig blogg med fet, kursiv, eller understruken text orkar jag inte. Är fortfarande för ny i bloggvärlden för att uppskatta det i den grad att jag gärna tillbringar hela dagen framför datorn för att få till det där perfekta inlägget.

I'll be back, men ingen vet när...