Petra

Det har hänt mycket sen sist jag skrev, den 5:e mars.

Vi har avverkat samtliga fyra middagar i "Halv åtta hos mig, dig eller någon annan". Det har varit en väldigt trevligt och god tillställning som jag tror att alla uppskattat. I torsdags var det final och poängen skulle räknas ihop. Den sammanlagda poängsumman blev 21, 23, 26 och 27 för respektive par. Lyckliga vi vann med 27 poäng, 1 poängs marginal.

Efter min veckas förkylning fick träningen stryka på foten ytterligare en vecka då jag hostat till mig en spricka i ena revbenet. Efter en veckas smärta orkade jag inte med det mer utan gick tillbaka till träningen. Det har varit vissa svårigheter att göra magövningar och armhävningar. I onsdags övertalade en av mina sjukgymnaster mig till att ta voltaren för att lindra. Jag, som är allergisk mot piller gällande användandet, har nu ätit voltaren i snart tre dagar.

Inte nog med att jag haft svårt med träningen, jag var på ögonakuten i måndags. Jag skulle vara duktig i söndags och dammsuga lite, men så blåste det upp nåt från filtret och satte sig under ögonlocket. Varken jag eller Jocke var tillräckligt duktiga för att få bort det då det satt så pass långt upp. Efter några timmars spolande med vatten, gråtande och avvaktande körde jag vid 22-tiden till akuten på S:t Görans sjukhus. Killen i receptionen såg frågande och förvånande på mig när jag berättade mitt problem. Han svarade med att de inte hade någonting med ögon att göra. Jag förklarade att Jocke kan se skiten som satt sig, men att en tops är för klumpig för att komma åt. Killen gav upp och hämtade en sjuksköterska som tittade på det. Hon lös med en ficklampa och konstaterade att det satt något långt upp under vänster ögonlock samtidigt som hon informerade mig om att det inte finns någon ögonakut nattetid i Stockholms län. Hon rådde mig till att ta mig till apoteket och köpa koksaltlösning för att skölja ögonen samt någon salva som skulle framkalla tårar, som om jag inte gråtit tillräckligt i förtvilvan om att jag kanske skulle kunna få nedsatt syn på ena ögat. Fördelen med Stockholm är att det finns ett apotek inne i city som har öppet dygnet runt alla årets dagar, så jag begav mig ditåt och inhandlande det jag fått tips om. Väl hemma hjälpte Jocke mig än en gång att spola ögat, men inte gav det med sig inte. Jag kletade i salvan och gick och la mig och sov för natten.

När jag vaknade på morgonen hoppades jag på att det var borta, men icke. Det gjorde mer ont än tidigare och jag kunde varken titta eller blunda utan att det gjorde gruvligt ont. Jag steg upp, åt frukost och gjorde vid mig för att sen sätta mig på bussen mot ögonakuten på S:t Eriks ögonsjukhus. Jag satt och väntade i 40 minuter innan jag fick träffa en sjukskötare som gladeligen hjälpte mig att plocka bort skiten. Vilken befrielse! Han sa att bara under dom dryga 12 timmarna jag haft skräpet i ögat hade det blivit ett sår på hornhinnan, skrämmande.

I måndags var jag på elitseriehockey, kvartsfinal, Djurgården-Luleå. Jag håller verkligen inte på något av lagen, jag håller på Leksand, men en kvartsfinal i elitseriehockey kan man ju bara inte tacka nej till. Det roliga i den här matchen var att vi stod i Djurgårdsklacken då det inte fanns några andra biljetter. Emma som jag gick med håller på Djurgården så beslutet att stå i klacken var inte så svårt. Det mest intressanta med matchen var att jag till en början stod lite apatiskt och tittade på matchen och visste inte riktigt vad jag skulle göra med tanke på att jag inte höll på något av lagen. Efter 1½ period stod jag där och skrek skjut, passa, klappade i takt, bet på naglarna och hejade helt plötsligt på Djurgården. Det är läskigt vilken inverkan en grupp människor kan ha på en utan att man tänker på det.

Ikväll var det dags för ytterligare en kvartsfinalmatch mellan Djurgården-Luleå, kvartsfinal 6 närmare bestämt. Den här gången satt vi på ena långsidan bland alla andra vanliga dödliga. Jag satt brevid en riktig "förstå-sig-påare" som mer än gärna satt och gnällde på spelarna, domarna, lagledarna och allt som gick att kommentera. Det som är så intressant med hockey är att alla på läktaren anser sig kunna reglerna bäst och således är det deras tycke om olika händelser och domarbeslut som är det enda rätta. Så fort en Djurgårdsspelare föll skulle det vara utvisning för Luleå, gärna matchstraff. Domarna är fjollor, fittor, blinda och släpper igenom vad som helst. Domarskandal så fort dom blåser i pipan. I 9 fall av 10 är det inget som någon ska åka ut för, men ändå visslar och buar supportrarna så man måste ha öronproppar för att inte riskera att på tinnitus. Det är för tusan domaren som dömer! Jag kan sätta mitt liv på att ingen av dom på läktaren som säger alla opassande gräsliga ord inte ens kan stå på ett par skridskor och därmed inte heller göra varken spelarnas eller domarnas jobb ett dugg bättre, även om dom tror det. Jag tycker att man hejar på sitt lag och varken buar eller skriker på motståndarna eller domarna. Alla gör sitt bästa och oavsett tycker jag alltid lite synd om laget som förlorar för dom gör sitt allra bästa och ändå räcker det inte.

Jocke har åkt till Brasilien så jag är gräsänka för en vecka. Ganska skönt faktiskt. Nu kan jag göra allt jag låter bli att göra när han är hemma då jag vet att han irriterar sig på det och så kan jag titta på hur många B-serier jag bara orkar, så det så!