Frustration
Jag blir så arg!
I veckan gjorde jag mig illa i mitt högra pekfinger när jag mekade med lyftarna på jobbet. Ett djupt sår längst ut på fingerspetsen som liksom "klöv" fingret på mitten. När J skar bort en yttepytteliten bit av fingerblomman på vänster pekfinger för snart två år sedan gjorde jag allt hemma för jag tyckte inte att han skulle anstränga fingret utan få det at läka så fort som möjligt. Jag diskade, städade, tvättade, strök, vek ihop kläder, bar och kånkade på alla möjliga saker, vi åkte buss överallt eller gick för cykla gick inte med tanke på blodflödet och det öppna såret. Han levde som en prins rent ut sagt.
Men nu, nu när jag har problem av samma sort, tror ni han hjälper till då? NEJ! Jag städar, tvättar, manglar lakan, viker ihop kläder, diskar, fixar mat, bär och kånkar osv. Inte ett uns hjälp får jag mer än
- Men älskling, du ska ju inte göra det.
Nej men vem fan gör det annars? Vem manglar lakanen när vi har tvättid (det är svårt att få tvättid här, får oftast vänta minst 2 veckor)? Vem tar hand om diskbergen? Vissa människor har en viss förmåga att bara kunna koppla bort allt. Men jag tycker att är det så att en av två i ett förhållande inte kan göra det den brukar ska den andra tusan hjälpa till och göra det som den andre skulle ha gjort om han/hon bara varit helt okej.
Det är en stor frustration som just nu finns inom mig. Och inte nog med det. Jag har några julklappar kvar att köpa och J har en kvar, som han kan köpa i vilken elektronikaffär som helst. Jag skulle behöva ta mig in till Sthlm. Då får jag höra:
- Och du ville ju in till Sthlm så då får vi väl strunta i MediaMarkt.
Men för f*n, vi kör ju förbi det på väg in, kan vi inte bara stanna till där då?
Japp, lite förbannad, men det går över, det brukar det göra.
På med vinylhandsken för nu ska jag adventsstäda...
I veckan gjorde jag mig illa i mitt högra pekfinger när jag mekade med lyftarna på jobbet. Ett djupt sår längst ut på fingerspetsen som liksom "klöv" fingret på mitten. När J skar bort en yttepytteliten bit av fingerblomman på vänster pekfinger för snart två år sedan gjorde jag allt hemma för jag tyckte inte att han skulle anstränga fingret utan få det at läka så fort som möjligt. Jag diskade, städade, tvättade, strök, vek ihop kläder, bar och kånkade på alla möjliga saker, vi åkte buss överallt eller gick för cykla gick inte med tanke på blodflödet och det öppna såret. Han levde som en prins rent ut sagt.
Men nu, nu när jag har problem av samma sort, tror ni han hjälper till då? NEJ! Jag städar, tvättar, manglar lakan, viker ihop kläder, diskar, fixar mat, bär och kånkar osv. Inte ett uns hjälp får jag mer än
- Men älskling, du ska ju inte göra det.
Nej men vem fan gör det annars? Vem manglar lakanen när vi har tvättid (det är svårt att få tvättid här, får oftast vänta minst 2 veckor)? Vem tar hand om diskbergen? Vissa människor har en viss förmåga att bara kunna koppla bort allt. Men jag tycker att är det så att en av två i ett förhållande inte kan göra det den brukar ska den andra tusan hjälpa till och göra det som den andre skulle ha gjort om han/hon bara varit helt okej.
Det är en stor frustration som just nu finns inom mig. Och inte nog med det. Jag har några julklappar kvar att köpa och J har en kvar, som han kan köpa i vilken elektronikaffär som helst. Jag skulle behöva ta mig in till Sthlm. Då får jag höra:
- Och du ville ju in till Sthlm så då får vi väl strunta i MediaMarkt.
Men för f*n, vi kör ju förbi det på väg in, kan vi inte bara stanna till där då?
Japp, lite förbannad, men det går över, det brukar det göra.
På med vinylhandsken för nu ska jag adventsstäda...
Kommentarer
Trackback
