Petra

Igår var en sån där dag när precis allt gick fel.

Jag började dagen med att snooza länge än vanligt och längre än jag egentligen hade tid med. När jag kom till jobbet var kontoret belamrat med folk så jag fick sitta på ett annat kontor på ett annat plan. Till det kontoret fanns det bara en endaste liten nyckeln på hela huset och på dörren var det en smäck. Vad tror ni Petra gör strax innan lunch? Jo, jag låser in nycklarna på kontoret dit det endast finns en nyckel, den nyckeln som ligger på skrivbordet innanför dörren. Jag går till chefen och hennes svar är kort och gott att vi måste ringa en låssmed. Jag bryter ihop och börjar stortjuta. När jag samlat mig kommer jag på den briljanta idén att det går en lång terass runt hela avdelningen där kontoret ligger och det är en dörr in till det som man kan komma åt från terassen. Jag lyckas hitta en huvudnyckel (som inte gick till kontoret) och låser upp balkongdörren och fipplar bort spärren och vips så är jag inne på kontoret igen och låssmeden fick en arbetsuppgift mindre.

När jag kom hem tänkte jag vara duktig och byta det nya modemet som Jocke bett mig om flertalet gånger. "Det är bara att ta ur sladdarna ur det gamla modemet och sätta i dom exakt likadant i det nya modemet". Jag ritar upp en bild på hur dom sitter, drar ut dom och sätter i dom i det nya modemet. Tror ni internet funkar? NEJ! Ringer Jocke i panik och han säger att jag ska sätta tillbaka det gamla modemet om jag vill ha internet. JAg gör detta, men då funkar inte det heller. Han är övertygad om att jag satt sladdarna fel, men jag är helt säker på att dom sitter som dom satt från början eftersom jag ritade upp en bild just för att det inte skulle kunna bli fel. Ringer Bredbandsbolaget, men dom kan inte hjälpa mig, men Jocke hävdar att dom kan det. Efter mycket tjat säger dom fortfarande nej. Så nu funkar inte internet, helvete!

Senare på kvällen när jag ringer hem till Osby för att kolla läget berättar mamma att lilla Enzo ligger på djursjukhuset i Hässleholm för han har kräkt massor. Idag ringer hon och säger att dom inte får hämta honom idag som det var sagt för han har blivit ännu sämre. Stackars lilla charmtroll. Bara 1½ år gammal och redan utdömd. Förhoppningsvis inte, men just nu känns det så. Allas våran lilla Enoz. Solstrålen som alltid välkomnar en med skrik och kramar. Han får inte försvinna från oss, inte ännu! Tårarna rullar inte, dom fullkomligt sprutar. Kan inte tänka mig familjebesök utan lilla bebisen. Och Ronja stackarn, kan bara försöka tänka mig hur hon känner sig. Det är ju trots allt hennes hund. Kämpa grabben!

Mormors hastiga bortgång i våras,
farfars svåra sjukdom,
hoppande fram och tillbaka på olika jobb,
Jockes tysklandsvistelse,,
Enzos sjukdom,
ensamheten.

Det sägs att tragedier sällan kommer ensamma.
Kan det bli mycket värre än såhär?