Petra

Den här veckan har varit kaotisk. Det finns dessvärre människor som gjort att jag inte kommer kunna lita på någon person, nånsin. Vilket bakslag det blir när man är helt överens med någon och sedan får jag en kniv i ryggen. Jag tycker det är fruktansvärt. Framförallt när personen i fråga är mer än dubbelt så gammal som mig.

Jag går numera med blicken ner i marken, axlarna framåtlutade och hasande fötter. Det är inte jag. Jag har sett sidor hos mig själv som jag inte trodde jag hade, sämre sidor. Men sen finns det något som heter man blir som man umgås. Det passar utomordentligt bra i den här situationen.

I all skit kan jag i alla fall glädjas åt att jag kommit igång med träningen igen. I morn ska jag ge mig ut och springa en liten runda för att kolla tempen inför Vårruset på tisdag. Kommer mitt löparknä tillbaka eller kommer jag kunna springa 5 km utan att känna den där kniven på utsidan av höger knä?

Jag fortsätter dränka mig i självömkan...