Löparknä
Idag när jag kom hem från jobbet gav jag mig ut för två varv runt ön. Jag hann ganska så exakt ett varv innan mitt högra knä sa ifrån. Det bara högg tillpå utsidan och baksidan av höger knä. För varje gång jag böjde knäet gjorde det mer och mer ont. Trappan uppför löparspåret när jag gett upp var omöjlig att ta sig upp för. Varför nu? Jag har sprungit sen jag var 5-6 år och aldrig fått ont nånstans mer än i axeln och håll för att jag sprungit för snabbt, men jag har aldrig fått ont i benen. Jag har alltid kunnat springa tills jag bestämt mig för att inte springa längre, att packa ihop för dagen. Jag ska springa Vårruset den 1 juni, men vet i dagsläget inte om jag kommer att kunna springa de ynka 5 km det rör sig om. Det går ungefär 2-2,5 km sen säger skitbenet ifrån. Jag omges av sjukgymnaster i min vardag och fått samma tips av alla; en stretchövning. Det här förbannade bandet som det gäller är svårt att komma åt, att känna att man stretchar. Jag är beredd att hålla med. Hur jag än drar och vänder och vrider på mig kommer jag inte åt. FAN! Positivt är att varje gång jag stannade till under min lilla löptur och stretchade benet hjälpte det några hundra meter till, så det kanske är nåt att bygga på trots allt.
Det ryktas att vi ikväll ska provgrilla på vår nya gasolgrill. Traditionellt korv med bröd. Får se hur det går. Jag vill hellre ta mig till Åhléns och titta på gardintyg, men antar att mannen i huset är av annan åsikt.
